det går bättre än jag trodde.

vi kan vara i samma rum utan att klösa ögonen ur varandra. oftast.

det känns okej nu.

men den där dagen skrämmer mej. jag blir iskall i kroppen när jag tänker på det. jag försöker på alla sätt att döda den tanken. men den vägrar dö.

den dyker upp på nätterna, och ser till att jag inte får sova. viskar i mitt öra. skrattar åt mej.

jag kommer att bli den där lilla flickan igen. rädd, övergiven, ensam.

stanna hos mej. gå inte. lämna mej aldrig.

orden ligger ständigt i min mun. men när jag försöker få ut dom förvandlas dom till andra ord. obetydliga ord.

jag vet att det inte skulle spela någon roll, även om jag lyckades få ur mej det jag vill säga. du skulle gå ändå.

men jag vill att du ska veta hur jag känner, innan du lämnar mej.

jag hatar inte dej. jag har förlåtit allt.

jag tycker att du är fantastisk. du är underbara på alla sätt.

om du hade valt att stanna hos mej, hade jag aldrig lämnat din sida. jag hade stått där med dej, genom allt.

det hade varit du och jag mot hela världen.

men jag kommer att sitta här. höra mej själv säga saker som ingen bryr sej om.

orden som jag vill säga har fastnat i halsen.

dagarna kommer att rusa förbi. den där dagen kommer vara här på ett ögonblick.

då är det försent.

då får du aldrig veta.

/trudi