jag fortsätter andas, fortsätter stå upp. det gnisslar lite i halsen och benen är svaga, men ändå.

i morse vägde jag ett ton. men blev lättare under dagen.

jag känner mej ofta utsatt. att jag är dömd att alltid må dåligt. som att jag skulle vara utvald att ta skit hela tiden. jag blir alltid sårad och lämnad. alltid ensam.

men så kom jag att tänka på alla som inte sårade mej, alla som inte lämnade mej. utan faktiskt stannade kvar, genom allt.

jag har så mycket fint omkring mej. så mycket kärlek och skönhet.

jag har tre väldigt speciella ljus som aldrig kommer att slockna när det är mörkt hos mej. tre väldigt speciella änglar som aldrig kommer att sluta vaka över mej när jag är rädd. tre väldigt speciella famnar som aldrig kommer neka mej trygghet och värme när jag känner mej liten.

jag är inte utsatt, jag har bara tillåtit er att sparka på mej. jag sa ingenting när ni spottade mej i ansiktet. jag sa att det var okej för er att kalla mej hora. jag stannade hos er när ni piskade mej på ryggen. jag är inte dömd att må dåligt, jag är skyldig mej själv att må bra. det ligger i mina händer. jag är inte utvald att ta skit. jag väljer att ta det, fast jag redan vet hur det smakar.

jag har en kraft i mej som är omöjlig att bryta ner. jag måste bara hitta den igen. ni speciella tre hjälper mej med det varje sekund. jag hittar en liten bit i taget tack vare er. hur ska jag någonsin kunna gottgöra er? kanske genom att välja livet. kankse genom att välja lycka. kanske genom att älska mej själv.

/bara trudi

Som ett slag på käften när han har för ont för att bry sig. Som tusen nålstick i hennes hjärta när han har för ont för att tårka hennes tårar. Som alla hennes skärsår tusen gånger om när han har för ont för att älska henne.

Vi älskar dig i en evighet.