Det var längesen nu.

Jag är arg. Frustrerad. Tom. I tre månader har jag väntat nu.

Varför får jag inte hjälp? Jag ber att ni ska hjälpa mej, men ni lyssnar inte. 

Jag har valt att inte känna mer. Det gör alldeles för ont. Jag skrattar inte. Jag gråter inte. Jag är bara arg.

Vad hände? Hur hamnade jag här? Det var inte alls såhär det skulle bli.

Jag vill så otroligt mycke. Men så länge jag inte får hjälp sitter jag fast här. Fast i mitt skal. Dold bakom min kropp. Under min hud. Jag fasar för den dagen då ni kan se mej. Se hur fruktansvärt trasig jag är.

Totalt söndersliten och svag.

 /trudi