jag är fortfarande proppfull med känslor som inte kommer ut.

jag vet inte hur jag ska uttrycka dom längre.

det snurrar i huvudet och jag glömmer saker. hjärtat slår så fort att jag blir yr.

jag hör skriken i mitt huvud. dom distraherar och stör mej.

det ilar i öronen.

om jag inte får skrika snart så spricker jag.

men det får man inte. då anses man vara en galen person.

så jag fortsätter spela normal, med hopp om att folk går på det ett tag till.

jag gnäller lite på huvudvärk, eller magont. det får man gnälla över.

men inte hur fruktansvärt, pissigt ont det gör i själen. i hjärtat.

att jag inte vet vem jag är, att jag går sönder snart.

hur jag hela tiden tänker på att skära upp mina handleder. att hela min värld håller på att rasa och jag med den.

jag skulle bli inlåst.

så jag ljuger lite snyggt.

-jo, tack det är bara bra med mej, lite trött bara. hur är det själv?

ler brett och ber om att dom inte ser min förtvivlan i ögonen.

det fina är att folk ser det dom vill se. dom vill inte se sorgsna människor.  

så att låtsas vara glad är väldigt enkelt.

börjar man dessutom prata om dom istället, blir dom överlyckliga.

människor vill prata om sej själva.

kanske hoppas jag på att det ska gå så långt att jag kan lurar mej själv också.

/trudi

jag ser dej. det har jag alltid gjort.

det jag ser är vackert.

du är bra.

vackra, trötta, tomma, sorgsna, glada, djupa.

/trudi