måste bara visa hur fin min spis är.

kortet som står där var det första jag packade upp.

det är en bild av mej och mina två systrar.   

/trudi

strirrar på telefonen.

ingenting händer. den bara ligger där. alldeles tyst.

jag vill bara ta upp den och kasta den i väggen.

jag vill slå och sparka mej själv för att jag återigen tillält mej själv att hamna här.

jag vet ju att alla lämnar.

allt var bra. jag hade ordning på mitt liv. jag mådde helt okej. vilket räcker för mej.

sen låter jag mej själv bli totalt förlorad i någon annan.

någon som först lyfter mej till skyarna, för att sedan dra mej ner till marken.

nu är jag fast i min depression igen.

jag lovade mej själv att aldrig falla så långt mer.

med hjälp av kemikalier skapar jag mej nu ett "vanligt" liv.

känslorna trubbas av, musklerna får vila.

så att jag kan låtsas vara "normal" ett tag.

jag tar på mej min mask, går in i min roll och lämnar riktiga trudi hemma.

men hon väntar på mej.

hon stirrar på mej med sina döda ögon, bara väntar på att jag ska sätta mej ner och slappna av så att hon får ta över mej.

det där lilla vita pillret hjälper mej att gömma henne, så att jag kan somna.

jag förstår att jag skrämmer dej just nu. jag skrämmer mej själv också.

du har inget annat val än att dra dej undan.

monstret i mej är omöjligt att hantera. jag vill inte utsätta dej för det.

-förlåt.

he leads me to moonlight only to burn me with the sun

/trudi