nu har det varit tungt.

tiden går för fort för att jag ska hinna med. verkligheten hinner ikapp. den gör så ont.

jag vet inte varför det här händer mej.

det var jobbigt att säga hej då idag. då kommer vi ändå ses om några dagar.

hur ska jag då känna när vi säger hej då för sista gången?

det känns piss.

kanske skulle det kännas lättare om det verkligen var skit mellan oss. om jag visste att det inte fanns något kvar. men så känner inte jag. det känns som att vi inte är klara. det blev fel från början. vi fick aldrig det vi lovade att ge varandra. lugn.

jag önskar att jag kunde sluta tro på oss. jag önskar att jag kunde känna att det här är rätt, att det inte är meningen att vi ska vara tillsamans.

men det ända jag ser är att du är det finaste på jorden. du är en underbar kille som jag är så upp över öronen förälskad i.

hur kunde jag sabba det här?

vad gjorde jag som fick dej att gå?

är jag så fruktansvärt hemsk att leva med?

med tanke på att alla jag släppt in i mitt liv har lämnat mej, börjar jag ana att det är något alvarligt fel på mej.

kan du inte bara öppna ögonen och se det jag ser. vakna och känn hur fel det här är. ta inte bort mej från ditt liv.

imorgon åker jag hem. känner ingen jul stämning. men det ska bli skönt att träffa familjen. hoppas dom kan fylla mej med lite hopp. för just nu känns allt väldigt svart.

/trudi

idag är bättre. vaknade tidigt och tog det lugnt bara.

fattar inte att det är jul snart. känner ingen jul stämning alls. men det kommer väl.

åker hem snart. till min fina familj. saknar er varje sekund. ni är mitt allt.

längtar efter all värme ni ger. det ska bli underbart att fira ännu en jul med er.

det känns tråkigt att vara ifrån mr t. men jag är glad att han firar julen med sin underbara mamma och fina syster. hoppas att han kan få lite lugn.

jag hoppas också på lugn. men det är svårt att koppla bort allt.

jag har ritat lite idag. har inte gjort det på evegheter så kände att det var dags. det blev bara trams, men kul ändå.

idag vill jag bara vara.

/trudi

om man lider av panikångest, hypomani och depression är en ledig dag en mardröm

det kryper i hela mej. jag vill bara jobba.

jag skulle ha hittat på något om det inte vore för att min mage verker så.

min kära sambo utövar sin favorit aktivitet hos en vän.

vad gör jag?

jag försöker ta det lugnt. men blir rastlös direkt.

jag känner mej värdelös och överflödig när jag inte gör någonting. vilket jag vet inte är normalt, med tanke på att jag jobbar heltid.

men det känns så ändå.

samtidigt orkar jag inte ta tag i något. även små saker känns som enorma projekt.

jag vill alltså bara ligga här. men klarar inte av det.

jag kan inte slappna av.

tända ljus, göra te, se på film, mys med filtar i soffan, jag kan lika gärna skjuta mej själv.

ge hjärnan en chans att tänka igenom saker? nej tack du. det hjärnan vill tänka på bränner i hjärtat.

nu ska jag ta en tablett.

imorgon har jag en till ledig dag att kämpa mej igenom.

/trudi

jag kände hur lugnet kramade om mej. för första gången på länge somnade jag utan ångest och utan tårar.

mina steg blev lite lättare och andningen verkade fungera som den skulle.

jag fick inte känna så.

paniken spred sej i min kropp. jag kände hur benen blev förlamade. ryggen svek. jag föll ner på knä igen. som ett förtvivlat barn låg jag tillslut på marken och grät.

"stanna hos mej" hörde jag mej själv pipa fram.

jag fick förklarat för mej hur ful och äcklig jag är. jag är inget värd.

när alla tårar var slut, när jag torkat bort orden du spydde över mej, när jag sakta reste mej igen, kröp jag ner hos dej. jag drog mina fingrar sakta över din rygg. så lätt att jag knappt nuddade din mjuka hud. precis så som du gillar.

"jag killar dej tills du somnar" viskade min röst.

jag hatar mej själv.

hur mycket kan man förnedra sej själv? hur mycket hat kan man svälja utan att själv känna hat? jag slickar verkligen i mej skit.

jag orkar inte skriva mer.

/trudi

nu är den snart min.

platsen där jag ska bo. bara jag och min lilla katt. nu är vi ensamma igen paris.

det är så konstigt hur allt blir. man har verkligen ingen kontroll över vad som händer. för ett år sedan hade jag hela mitt liv klart för mej.

jag hade hittat han som skulle vara min. han som skulle dela resten av mitt liv med mej. vi skulle aldrig lämna varandra, då när vi äntligen hade hittat varandra.

jag hade precis fått ett jobb som jag trivdes jätte bra på.

allt var nytt.

jag gjorde misstaget att andas ut. jag slappnade av för en kort stund. i tron att allt var precis som det skulle vara.

jag var lycklig.

idag vet jag ingenting. jag vet inte vart jag kommer att vara om ett år, eller ens imorgon. men det gör mej ingenting. jag har valt att leva idag.

det finns inget som skrämmer mej så mycket som morgondagen. så varför ska jag lägga tankarna där? det är ju nu som räknas. det är ju bara nuet som jag kan påverka. sen och imorgon ligger inte i mina händer.

ingenting blir någonsin som man tror ändå. livet kan vända på ett ögonblick.

det ända jag vet är att jag klarar mej.

det är bara idag som jag behöver orka.

/trudi

en sak jag skrev tidigare, gjorde en person väldigt upprörd.

det var ju inte min mening.

jag har all respekt i världen för den här personen.

jag skriver allt jag tänker och känner för stunden. jag vet att jag bara borde hålla käften ibland. men det bara kommer.

men seriöst,

är det någon jag hänger ut i min blogg, så är det väl mej själv.

jag är en väldigt öppen person. allt du ser är allt jag är. jag är ärlig. falskhet och lögner finns inte för mej.

jag står för alla misstag jag gjort. alla som känner mej väl, vet om mina brister.

därför blir det fel när jag har att göra med människor som inte är så. jag glömmer att alla inte vill vara öppen och ärlig om allt. vissa vill ha sin mask på sej.

det är självklart upp till var och en.

så jag kan förstå att vissa som läser detta blir upprörda. många är inte vana vid ärlighet. dom förstår inte folk som inte skäms över sina fel.

ni som känner så behöver inte läsa.

jag kommer att fortsätta vara ärlig.

jag kommer aldrig att försöka vara något jag inte är. jag kommer aldrig någonsin att skämmas över att jag är jag.

alla kan inte tycka om mej. jag vill inte det heller.

men dom som valt att göra det, tycker om hela mej.

inte trots, utan på grund av mina brister.

så är jag, bara trudi, en kantstött ängel med skit under naglarna och tovigt hår.

/trudi

kanske vänder det nu.

det känns lite som det.

har kännt så länge nu att allt bara skiter sej hela tiden. allt och alla har varit emot mej. kan det vara min tur nu?

ska jag få min fristad nu? få bygga mej ett eget slott. en alldeles speciell plats som är bara min. ett tryggt ställe.

ett hem.

jag vet att det kommer att bli fruktansvärt jobbigt att bo själv. men jag har ju gjort det förut. jag vet ju hur man gör.

måste ju erkänna att tanken värmer lite. pyssla och fixa till mej själv.

jag behöver inte vara rädd för att bli utslängd. ingen kan säga åt mej när jag gör fel. ingen bestämmer vad jag ska se på tv. ingen säger åt mej att vara tyst. jag kommer inte behöva tassa på tårna längre.

jag kan slappna av. andas. göra som jag vill.

det blir bra. jag känner det.

jag ska köpa en jätte fin säng. en stor. och en soffa.

jag kommer att sakna dej varje dag fina johan. men jag ska klara det här.

jag är ensam men starkar än någon annan.

/trudi

beroende kan vara så mycket mer än droger.

mitt beroende var ingenting jag stoppade i kroppen. mitt rus kom inte från några piller.

rakblad, glas, knivar och saxar.

att sätta dom mot min hud, trycka till och dra, gav mej ett inre lugn, som jag inte kunde hitta någon annanstans.

att se huden dela på sej, se blodet sippra ut, fick mej att känna mej levande.

jag blev alldeles varm i kroppen och kunde andas igen. sakta, sakta fick jag tillbaka kontrollen över mej själv.

jag skar mej när jag vaknade för att slippa känna psykisk smärta. jag skar mej på nätterna för att kunna somna. jag skar mej så fort ångesten kom krypande.

min arm såg ut som ett krigsfält. jag tyckte det var vackert.

jag blev beroende. 

min omgivning var skräckslagna.

dom försökte ta mina älskade rakblad ifrån mej. dom försökte stoppa mej från att gör det jag älskade.

jag spydde ur mej hat över dom. dom var i vägen för mej. jag hade kunnat gått över deras lik för att få mitt rus. det vara bara jag och mina vassa vänner som betydde något för mej. alla andra var bara ett hinder för oss.

det tog mej flera år att inse att jag var sjuk.

idag får jag leva med ärren. leva med att jag sårade alla som älskade mej.

idag när jag själv blivit utsatt för samma sak inser jag hur ont det måsta ha gjort i dom. det skär i hjärtat när jag tänker på vad jag gjorde mot dom.

idag betyder ni allt för mej.  

självkart har jag fortfarande ett begär kvar.

jag kan inte raka benen utan att tänka tanken att jag skulle tryka till.

idag står jag emot, idag är jag starkare.

jag vet hur otroligt starkt beroende kan bli. det förstör allt.

jag kommer aldrig att låta mitt begär vinna över mej igen.

aldrig.

/trudi