om man lider av panikångest, hypomani och depression är en ledig dag en mardröm

det kryper i hela mej. jag vill bara jobba.

jag skulle ha hittat på något om det inte vore för att min mage verker så.

min kära sambo utövar sin favorit aktivitet hos en vän.

vad gör jag?

jag försöker ta det lugnt. men blir rastlös direkt.

jag känner mej värdelös och överflödig när jag inte gör någonting. vilket jag vet inte är normalt, med tanke på att jag jobbar heltid.

men det känns så ändå.

samtidigt orkar jag inte ta tag i något. även små saker känns som enorma projekt.

jag vill alltså bara ligga här. men klarar inte av det.

jag kan inte slappna av.

tända ljus, göra te, se på film, mys med filtar i soffan, jag kan lika gärna skjuta mej själv.

ge hjärnan en chans att tänka igenom saker? nej tack du. det hjärnan vill tänka på bränner i hjärtat.

nu ska jag ta en tablett.

imorgon har jag en till ledig dag att kämpa mej igenom.

/trudi

jag kände hur lugnet kramade om mej. för första gången på länge somnade jag utan ångest och utan tårar.

mina steg blev lite lättare och andningen verkade fungera som den skulle.

jag fick inte känna så.

paniken spred sej i min kropp. jag kände hur benen blev förlamade. ryggen svek. jag föll ner på knä igen. som ett förtvivlat barn låg jag tillslut på marken och grät.

"stanna hos mej" hörde jag mej själv pipa fram.

jag fick förklarat för mej hur ful och äcklig jag är. jag är inget värd.

när alla tårar var slut, när jag torkat bort orden du spydde över mej, när jag sakta reste mej igen, kröp jag ner hos dej. jag drog mina fingrar sakta över din rygg. så lätt att jag knappt nuddade din mjuka hud. precis så som du gillar.

"jag killar dej tills du somnar" viskade min röst.

jag hatar mej själv.

hur mycket kan man förnedra sej själv? hur mycket hat kan man svälja utan att själv känna hat? jag slickar verkligen i mej skit.

jag orkar inte skriva mer.

/trudi