igår fick jag äntligen  träffa den där specialisten som skulle ha kallat mej i augusti.

hon var vidrig.

jag orkar inte ens gå in på alla dumma saker som kom ur hennes mun. men jag fick ingen hjälp utav henne.

av allt jag sa till henne, mitt liv, fick hon det till att jag hellre satsar på mitt jobb än på mej själv. så jag var tydligen inte "redo" för terapi än.

jag älskar verkligen mitt jobb. jag mår bra av att jobba. men jag vet ju att om jag inte satsar på mej själv så kommer jag inte att fixa jobbet heller.

så såg inte hon det.

jag var så arg att jag ville gråta.

jag visste inte vart jag skulle ta vägen när jag gick ut där ifrån. hem fick mej bara att tänka på ångest. så jag gick omkring. försökte skaka av mej ilskan.

försökte lugna ner mej och samla ihop tankarna.

vad jag ska göra nu vet jag inte. allt känns hopplöst.

tryck undan, sopa av.

jag fokuserar på bra saker i stället. som min nya kusin.  lucas.

igår kväll åkte jag hem till mrT. han gjorde mej på mycket bättre humör. vi åt gott och myste ner oss i soffan med täcket. precis vad jag behövde.   

till sist vill jag bara välkomna mej själv in i 2000-talet. jag har slängt ner min stora klump tv i källaren och köpt en platt-tv. grattis trudi. inte en dag för sent.

/trudi