-hur gör du när du skär dej? hämtar du en kniv?

-nej, rakblad.

-har du alltid rakblad hemma då?

-nej, men jag har alltid rakhyvlar hemma. jag________________.

-jaså det är så du gör?

-ja

-du kanske skulle köpa en rakapparat?

   nya ångestmedicinen?

ja, ni högutbildade läkare har verkligen en lösning på allt. jag börjar undra om ni köpte eran utbildning på tradera, för si sådär en femma.

ungefär så mycket var hennes svar värt för mej.

för det första har till och med jag fattat att problemet inte är att jag skär mej, utan att jag mår dåligt och får ångest. utan ångesten skulle jag aldrig skada mej själv.

för det andra så har brist på rakhyvlar aldrig varit en anledning till att jag inte har skadat mej.

men skriv ut ett recept på en rakapparat du.

-jag kan köpa en rakapparat till dej, så att du kan raka bort din mustach, trollpacka!

efter att jag förklarat för trollpackan att antingen gör ni något åt min ångest, eller så fortsätter jag att göra det på mitt sätt, fick jag utskrivet en ny medicin mot depression och en mot ångest.

från det ena till det andra...

jag är extremt nöjd med själv.    igår öppnade jag ett sparkonto! jag förde direkt över 1000 kronor, och fixade även en jätte bra grej, varje gång jag drar mitt kort (extremt mycket) så dras det en tia till mitt sparkonto.

nu ska jag börja tänka på vad jag gör med mina pengar. aldrig mera vända småslantar i slutet av månaden.

jag har också börjat göra matlåda till jobbet varje dag. så jag kommer att spara in jätte mycket på att inte äta ute hela tiden.

   trudi?

jobbet är min favoritplats just nu. jag är så tacksam över att jag har det och kommer att lägga all min energi på det.

/trudi

imorgon ska jag träffa världens mest upptagna läkare.

det ända jag vill nu är att få mediciner.

min psykolog är en ynklig liten dam som gärna tycker synd om mej istället för att hjälpa mej. hon bara nickar och håller med. hon ger mej ingenting över huvud taget.

hampus sa som det var. han gav mej verklighet.

sen har vi en annan spännande person som skulle kalla mej för en utredning i augusti, henne har jag aldrig träffat eller ens pratat med.

vad hände?

om det är så här dom tänker hjälpa mej så kan dom lika gärna låta bli. jag står på exakt samma ruta som när jag fick min diagnos, för 8 månader sen. absolut ingenting har hänt. förutom att det, om möjligt, har blivit sämre.

nu måste jag få något som kan hålla mej ovanför ytan, medans jag väntar på att ni ska få tummen ur röven (förlåt mitt dåliga språk) och h j ä l p a mej på riktigt.

om dom så mycket som tänker "atarax" (totalt verkningslösa lugnande) kommer jag att vända mej någon annanstans.

jag överlever inte en till ångestattack.

wish me luck

/trudi