-jag är sjuk.

nu, nu när jag äntligen kan se det så måste ju någon hjälpa mej. nu kommer jag att bli behandlad för min sjukdom och människor som kan det här kommer att ta hand om mej.

jag är så glad att jag tog det här steget, att jag själv, utan tvång, bad om hjälp. nu kommer jag att bli frisk.

-nu är det så här, eh, just nu finns det ingen som kan hjälpa dej, eh, det är ju så mycket med semestrar och så nu.

-jaha...?

-men om ett halvår eller så, så kanske du kan få hjälp, om vi anser att du är tillräckligt sjuk.

-jaha...?

-ta hand om dej nu, så hör vi av oss.

-tack...?

psykvården är ett skämt.

den 27:e januari har jag tid hos läkaren, det har då gått mer än ett halvår sen jag bad att få träffa honom.

min arm är totalt sönderskuren och mina känslor helt avstängda.

om jag hade fått hjälp när jag bad om det, hade det aldrig behövt gå så långt.

jag är bara en, en av tusen, som står i kö. för mej är det en fruktansvärt vidrig tanke. hur kan man låta så många människor lida. unga människor, som inte ens har börjat sitt liv, känner att dom vill avsluta det.

h j ä l p   d o m!

jag förstår er som ger upp. ni som tappar tron om att det ens finns hjälp att få. ni som hellre spottar på psykologer än att prata med dom.

 jag förstår er.

själv har jag bestämt mej för att aldrig sluta slåss.

/trudi