-jag är sjuk.

nu, nu när jag äntligen kan se det så måste ju någon hjälpa mej. nu kommer jag att bli behandlad för min sjukdom och människor som kan det här kommer att ta hand om mej.

jag är så glad att jag tog det här steget, att jag själv, utan tvång, bad om hjälp. nu kommer jag att bli frisk.

-nu är det så här, eh, just nu finns det ingen som kan hjälpa dej, eh, det är ju så mycket med semestrar och så nu.

-jaha...?

-men om ett halvår eller så, så kanske du kan få hjälp, om vi anser att du är tillräckligt sjuk.

-jaha...?

-ta hand om dej nu, så hör vi av oss.

-tack...?

psykvården är ett skämt.

den 27:e januari har jag tid hos läkaren, det har då gått mer än ett halvår sen jag bad att få träffa honom.

min arm är totalt sönderskuren och mina känslor helt avstängda.

om jag hade fått hjälp när jag bad om det, hade det aldrig behövt gå så långt.

jag är bara en, en av tusen, som står i kö. för mej är det en fruktansvärt vidrig tanke. hur kan man låta så många människor lida. unga människor, som inte ens har börjat sitt liv, känner att dom vill avsluta det.

h j ä l p   d o m!

jag förstår er som ger upp. ni som tappar tron om att det ens finns hjälp att få. ni som hellre spottar på psykologer än att prata med dom.

 jag förstår er.

själv har jag bestämt mej för att aldrig sluta slåss.

/trudi

 

Mamman

15 januari 2011 10:38

Det är så idiotiskt, vansinnigt fel att du ska behöva vänta så länge på att få hjälp. Jag finner inte ord för hur illa jag tycker att det är. Fortsätt att slåss för din rätt att må bra. Du är så makalöst underbar, glöm aldrig det min älskade Tulla-Maja.
Puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

klockan är nu 05:49. jag vaknade 03:44 och kunde inte somna om.   ångesten smög sej sakta på mej, svepte in mej i den som ett täcke. jag ligger helt tyst i min säng men hör hur jag skriker inuti. är det ingen som hör? det är så skarpt så de...

jag vet vad ni ser. jag vet vad ni tänker. jag vet vad ni vill säga.   eran första reaktion är att fråga, men ni sväljer orden när ni inser att ni redan vet. det är så uppenbart. så ni låtsas att ni inte såg. ni vänder blicken mot mina ögon i...

ja, jag vet, det var alldeles för längesen jag skrev. ska försöka få med allt som har hänt sen sist.   jag har blivit gumor igen.    jag var i bollnäs för någon vecka sedan på lilla ariels dop. det var jätte mysigt. busade med mitt första gud...

oj, längesen igen. men jag är ju aldrig hemma nu för tiden.   i morse när jag skulle ta min morgon cigarett, så möttes jag av något jag nästan hade glömt fanns. värme och sol.    hela jag fylldes av energi och glädje. vårkänslor. idag var det...

förlåt, men jag har inte varit hemma sen i söndags när jag skrev sist. jag har spenderat hela veckan hos mrT. eller jag har varit hem korta stunder bara, men sovit hos honom. det är så otroligt tråkigt att vara hemma. det kryper i hela min kropp....