det var ingen av oss som valde livet. ingen fick bestämma hur det skulle bli.

vi fick bara tacka och ta emot. det finns nog ingenting som är mer orättvist än livet.

vi kan välja att bli bitter. dra täcket över huvudet och bara ge upp.

vi får ta den lätta vägen ut och inte göra någonting. bara vänta på att det kanske en dag blir bättre.

tillsammans med all skit som livet har att erbjuda fick vi faktiskt något mer, rätten att välja själva.

visst jag kan sitta här och tycka synd om mej själv. fortsätta tro att jag kan påverka situationen, och på så vis bli ännu mer sviken.

eller...

så tar jag den svåra vägen.

ett djupt andetag. jag får sätta i båda händerna i backen och trycka mej själv upp.

ostadiga ben blir stadiga, jag tvingar min krokiga rygg att räta på sej.

jag borstar bort skiten och tvättar mina sår.

du ska stå upp trudi. du ska stå.

du ska välja att aldrig låta någon slå ner dej.

och du ska välja kärlek.

kärleken övervinner allt.

/trudi

 

deniz

17 januari 2010 09:10

Det gör ont i mig när jag vet att du har ont. Du är starkare än du tror. Du är inte på botten ännu, Trudi, ta dig upp innan! Det fixar du, du är ju grym på det nu.

http://denizfryksell.bloggplatsen.se

 

Mamman

17 januari 2010 13:32

Sluta aldrig tro. Kärleken är störst av allt och den ska bestå. Du ska resa dig och se att du är värd endast det bästa. Min vackra, vackra ängel.
Puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

klockan är nu 05:49. jag vaknade 03:44 och kunde inte somna om.   ångesten smög sej sakta på mej, svepte in mej i den som ett täcke. jag ligger helt tyst i min säng men hör hur jag skriker inuti. är det ingen som hör? det är så skarpt så de...

jag vet vad ni ser. jag vet vad ni tänker. jag vet vad ni vill säga.   eran första reaktion är att fråga, men ni sväljer orden när ni inser att ni redan vet. det är så uppenbart. så ni låtsas att ni inte såg. ni vänder blicken mot mina ögon i...

ja, jag vet, det var alldeles för längesen jag skrev. ska försöka få med allt som har hänt sen sist.   jag har blivit gumor igen.    jag var i bollnäs för någon vecka sedan på lilla ariels dop. det var jätte mysigt. busade med mitt första gud...

oj, längesen igen. men jag är ju aldrig hemma nu för tiden.   i morse när jag skulle ta min morgon cigarett, så möttes jag av något jag nästan hade glömt fanns. värme och sol.    hela jag fylldes av energi och glädje. vårkänslor. idag var det...

förlåt, men jag har inte varit hemma sen i söndags när jag skrev sist. jag har spenderat hela veckan hos mrT. eller jag har varit hem korta stunder bara, men sovit hos honom. det är så otroligt tråkigt att vara hemma. det kryper i hela min kropp....