så var paniken tillbaka.

den lämnade mej ifred i några dagar. eller den kanske bara gömde sej.

ångesten som jag lyckats springa ifrån några sekunder, hann ikapp.

den tog tag i mej och kramade om mej hårt.

tiden går för fort. snart är den där helvetes dagen här. dagen då hela mitt liv förändras. mot min vilja. jag är totalt maktlös.

jag försöker dölja för dej hur jag känner, gör allt för att hålla tillbaka tårarna som bankar bakom ögonen. jag vill visa dej att jag är stark. jag kan vara stark för dej,

det brister.

återigen hatar jag mej själv.

varför kan inte jag också få välja att stänga av mina känslor när det gör för ont?

kan inte jag också få springa ifrån alla problem?

jag vill inte heller bry mej. 

slipper jag också ta tag i mitt mående?

låt mej älska dej. stanna i min famn, så besegrar vi allt som gör ont.

du och jag mot hela världen.

/trudi