klockan är nu 05:49.

jag vaknade 03:44 och kunde inte somna om.

ångesten smög sej sakta på mej, svepte in mej i den som ett täcke.

jag ligger helt tyst i min säng men hör hur jag skriker inuti.

är det ingen som hör? det är så skarpt så det skär i öronen. är det verkligen möjligt att det bara är jag som kan höra det?

jag vill bara öppna min mun och kräkas, få ur mej all den här skiten.

vill slita ut allt som gör ont. skrämma bort alla demoner.

jag är så trött. slut.

det gör ont i kroppen.

nu, mer än någonsin behöver jag dej. men jag vill aldrig mer skrämma bort dej.

så jag är tyst. säger ingenting.

du ska forsätta tro att allt är bra. att jag mår bra.

/trudi

jag vet vad ni ser. jag vet vad ni tänker. jag vet vad ni vill säga.

eran första reaktion är att fråga, men ni sväljer orden när ni inser att ni redan vet.

det är så uppenbart.

så ni låtsas att ni inte såg. ni vänder blicken mot mina ögon i stället, och undrar hur det är möjligt att jag kan ha gjort så.

jag som är så glad och full av liv.

om ni frågar så kommer jag att ge er ett ärligt svar.

men helt ärligt så vet jag inte om jag vill att ni ska fråga.

jag bär mina ärr, synliga så att alla kan se.

men det betyder inte att dom är djupare än era.

jag är jag. jag är den ni ser.

men jag har precis som er haft mörka stunder.

/trudi